Jag är hemma. Det är som att ingen tid har gått alls. Det känns jättekonstigt. Var jag verkligen i Paris i fyra månader? Fast jag säger inte hej utan bonjour, när jag här någon prata svenska ute på gatorna så rycker jag till, och jag förstår plötsligt den franska romanen som jag har försökt traggla mig igenom sedan tvåtusensju men verkligen inte fattade någonting av innan.
Nu har jag jättejättejättemycket saker att göra. Vara inne på internet, komma ikapp i min kurs, fixa saker, köpa saker, titta på tv, läsa tidningen, gå till affärer... Rensa i mitt rum. Jag blev helt chockad när jag kom in i mitt rum och såg alla saker. Helt fullproppat. När jag var van vid att bara ha två resväskor i Paris. Nu ska jag, efter en tolv timmar lång natts sömn, dricka kaffe och försöka reda ut min kurs.

Det är underligt nog som vår här nu. Det ska tydligen vara 12 grader om några dagar, det är ljummet utomhus och man behöver knappt ha elementet på under natten. Jag har också sett krokusar.
Igår åkte jag och Nathalie till "skogen". Det var den mest misslyckade utflykten någonsin. Jag var så trött och hungrig att jag knappt orkade gå. Varje rörelse var tung och seg. Vi kämpade oss genom det brungråa landskapet med långsamma steg. Det var aldrig tillräckligt med skog för att bil- och flygplansljuden skulle försvinna. Mellan träden såg man de fula förortshusen. Efter att ha gått bara en liten stund vände vi.